En tjuvtitt hos någon du känner?

Ibland är jag lite rädd för mitt sanslösa självförtroende. Jag ska ge er ett exempel.

Idag på bussen satt jag och dagdrömde eller vad man ska kalla det. Jag tänker att vi har någon slags återsamling av min gamla skolklass, men lärare och allt. Varför är inte så viktigt, det väsentliga är att jag i huvudet får konstruera en situation där relativt många människor är samlade och jag står i centrum. Detta sker ganska ofta i min vardag när jag inte har något bättre för mig. Jag står alltid längst fram och kanske håller ett tal, eller så få alla gamla klasskamrater ställa personliga frågor till mig som jag kommer med briljanta svar på.

Som sagt, dessa fantasier har jag i tid och otid. Men jag brukar alltid ha en speciell touch på dem och de varierar. Idag var det komiker-tema. Det var nämligen jag, klassen, gamla lärare samt Henrik Schyffert och Björn Gustafsson. Jag svarar på mina frågor och håller mitt tal. Till en början är vi antagligen i något gammal halvslitet klassrum, men ganska snart flyttar vi över till aulan för att jag (eller kanske framförallt min publik) kräver lite större utrymme. Efter ett tag reser sig Henrik Schyffert upp och säger något i stil med "Alltså, det här har jag aldrig sagt till någon. Men du är så smart och dessutom rolig som fan, det tror jag alla här inne håller med om, du har aldrig funderat på att köra lite stand-up?". Han får medhåll av folk i allmänhet och Björn Gustavsson i synnerhet. Jag svarar lite lagom svalt att "nej, det har jag ju aldrig tänkt på", varpå han säger att han gärna hjälper mig, han tror på mig, då säger jag att jag kan ge det en chans, jag är jku trots allt ganska begåvad, vilket får alla att applådera.

Denna scen spelar sedan om och om igen i mitt huvud och jag tänker ut precis vad alla ska säga och göra. Tror ni att det är riktigt sunt?