En tjuvtitt hos någon du känner?

Skolan börjar om mindre än två veckor. Idag fick jag frågan om jag inte är nervös och svarade med en axelryckning och ett "nej, det kan inte påstå". Jag ljög. Men inte för att verka cool utan för att jag är så in i helvete jävla nervös att jag inte klarar av att prata om det.

Jag ska flytta 50 mil, till en stad där jag inte känner någon, börja plugga ett superprestigefyllt program som enligt de flesta är apsvårt att komma in på, läsa massa svåra ämnen som jag inte är det minsta insatt i så här i förväg och försöka skapa mig en vardag med nya rutiner och nya människor.

Det enda jag riktigt ser fram emot är att få handla mat själv. Det låter säkert helt absurt, men i år har jag drömt om att bossa över ett eget kylskåp. Hålla koll på hur mycket det är finns kvar, äta tråkiga gamla rester bara för att det känns dumt att kasta, skriva inköpslistor och masa mig iväg till affären en mulen tisdag i november.

Så när jag tänker på flytt och skolstart försöker jag att uteslutande tänka på den där hyllan i kylskåpet jag kommer att ha till mitt förfogande och så förtränger jag resten. Det vore en annan sak om det fanns något jag kunde göra för att minska min nervositet, något problem att lösa. Jag är bara allmänt skitnödig över situationen, men kommer ändå vara mer eller mindre tvungen att genomföra det hela, så jag försöker att tänka så lite möjligt på det och hoppas att nervositeten lossnar när jag väl kommer igång.

Min mamma och pappa har levt med varandra sedan början av 80-talet och jag har fått intrycket att de har ett väldigt harmoniskt förhållande och trivs med varandra. Men det finns kanske anledningar att tro något annat.

I vintras var vi på en resa med familjen. Jag hade glömt nagelssax och fick låna pappas, inte mer med det. Några dagar senare behövde jag åter saxen, min far var upptagen och jag visste att den låg i hans necessär. Så under ett badrumsbesök passade jag helt enkelt på att låna den igen. Jag hittade den, i samma fack som ett paket kondomer. Min första tanke var; "ooops, det där var mer än vad jag ville veta om mina föräldrar". Det dröjde några sekunder innan jag kom på att jag faktiskt vet att min mamma har spiral! Sannolikheten att de skulle använda kondom känns inte jättestor.

Med största sannolikhet är alltså min far otrogen. Jag funderade på om jag skulle säga något om det, till honom eller mamma. Men jag tycker inte att det är min sak. Dessutom känns det som jag har snokat, även om min ambition aldrig var något annat än att låna än nagelsax ur en necessär jag sett innehållet i tvåtusen gånger tidigare.

Och kan jag vara helt säker på att han bedrar min mor? De kanske går på swingersklubb och använder kondom (varför de nu skulle plocka med necessären dit...)? De kanske har ett öppet förhållande och tillåter varandra att ha andra på sidan av? Någon av dem kanske har en obotlig könssjukdom som den andra lyckats undvika i alla år? Inget av det känns alltför troligt, men helt säker kan jag förstås inte vara.

Min egen inställning till sex med fler än en är, i alla fall när det gäller mig och mina jämnåriga, ganska liberal. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att det då sker öppet i en relation där båda är med på det och jag tror mig känna min mor tillräckligt väl för att veta att hon inte skulle gilla en sådan överenskommelse.

Under halvåret som gått sedan upptäckten har jag tjuvkikat i kondompaketet emellanåt, det ligger kvar på samma ställe. Det är ingen enorm åtgång, men då och då har en kondom försvunnit och jag både vill och inte vill veta var och när den har använts.

Vad skulle ni göra i min situation? Ni kan väl i alla fall hålla med om att det inte är helt enkelt?

Idag kom jag återigen på mig själv med att sniffa på en viss kollegas jobbtröja som hängde i ett skåp i personalrummet. När jag får syn på honom blir jag glad och ledsen i en märklig blandning. Det är intressant att man ständigt tycks glömma bort hur det känns att vara kär och blir lika förvånad varje gång. Jag skämtar på med honom, fjantar runt och är allmänt patetisk. Givetvis med vetskapen att det ALDRIG KOMMER BLI NÅGOT. Efter imorgon är det bye, bye och jag kommer kanske inte se honom något mer.

Då är det tur att jag har förälskelseobjekt nummer 2; Herr A. Har tänkt en hel del på honom idag, han är verkligen fantastisk och jag älskar honom massivs, typ hälften så mycket som jag älskar mig själv...haha. Dessvärre måste jag säga hej då till honom också efter helgen, men det är läget lite annorlunda eftersom han älskar mig och vi ska leva tillsammans när studierna är avklarade. Om sisådär 5 år eller något sådant, men ändå.

Jag har könshår. Men skulle aldrig erkänna det om jag satt med en grupp jämnåriga jag inte känner. Det är klart att andra tjejer ser i offentliga duschar, men annars låtsas jag inte om det. Rakat tycks vara trenden och jag vågar inte stå för att jag går mot strömmen.

Själv klipper jag mitt könshår, med nagelsax. Jag har aldrig haft en helt vildvuxen buske. Dels tycker jag inte att det är särskilt snyggt. Dels tycker jag att det är groteskt fult när det sticker ut utanför troskanten. Så jag klipper ner det så att det inte spretar åt alla håll. Om det blir snyggt? Nej, det kan jag inte påstå. Men det är väl lite där problemet ligger. Jag tycker inte att det är snyggt alls med vildvuxen muff, det är inte överdrivet snyggt med lite hår som jag har och det är i ärlighetens namn rätt inte särskilt snyggt med rakade fittor heller.

Men fixar du inte ens till bikinilinjen? Frågan har kom från en kompis en av de få gånger ämnet ventilerades. Nej, det gör jag inte, har aldrig gjort. Till viss del kan det säkert bero på att mitt hår håller sig ganska bra där det "ska" vara. Jag har inget ut på höften (det har väl ingen, men mot höften, ni fattar säkert vad jag menar) och inget hår på insidan av låren. Det håret som eventuellt kan synas är om det blivit långt och på sätt sticker ut eller trosorna jag har på mig är modell mindre. Jag löser problemet ganska enkelt med att alltid köpa boxervarianten på bikinitrosor. Jag tycker inte de är nämnvärt fulare eller obekvämare så det fungerar fint för mig.

Det har hänt att jag rakat mig. Som den gången jag skulle på en ren sexdejt med en kille jag träffat på nätet och tänkte att jag skulle få skämmas ihjäl om jag hade hår därnere (varför jag nu tänkte så). Men jag tycker att det är rätt omständigt att raka sig där, är dessutom maniskt rädd för att råka skära mig i några ädlare delar. Och så blir stubben så ofräsch. Visst, man kan raka ofta, men det tar i ärlighetens namn inte mer än en halv dag innan man har förvandlats till en liten igelkott. Så nej, då föredrar jag lite mjukt hår istället.

Jag och Herr A har inte setts på en vecka eftersom han är iväg på jobb. Jag saknar honom faktiskt inte så mycket som jag hade trott att jag skulle göra. Vi ska ses nästa helg, jag längtar tills dess, men inte så fasligt mycket. Känns ganska skönt med tanke på att vi kommer att få klara oss utan varandra betydligt mer när jag flyttar.

Att inte flytta för hans skull var aldrig något alternativ. Feminist som jag är tror jag att det är viktigt att vara självständig och våga satsa på sig själv. Dessutom tror jag att det är att satsa på vår relation också. Även om vi inte är tillsammans nu så har vi planer på en gemensam framtid. Jag tror inte att vår relation skulle bli bra om någon av oss känner att vi fått "offra" oss för den andre. Tror att risken är att det leder till bitterhet.

Jag ser det också som att vi har hela livet på oss att umgås, så det gör inget om vi inte lever tillsammans i vardagen under de kommande åren.

Med det sagt, jag tror ändå att det kommer bli svårt att inte ha honom i närheten. Han är ju min ängel, min räddning och min ständiga favorit.

Idag ska jag ta sista pillret på första p-pillerkartan. Eller sockerveckan återstår ju, men det räknas ju inte riktigt. Mina erfarenheter av p-piller är ju inte de bästa. Provade för några år sedan och kände inte igen mig själv. Jag fick humör som stans värsta fjortis, var überglad och pissförbannad om vartannat. Dessutom mådde jag sjukt illa vid ett par tillfällen, vet inte om det verkligen var på grund av mina piller men misstänker det. Mådde läskigt illa, kräktes och mådde sedan prima. Detta upprepade sig vid två eller tre tillfällen om jag inte minns fel. Dessutom fick jag mensvärken från helvetet och ömma bröst. Barnmorskorna och alla andra tjatar om att man ska hålla ut minst tre månader, men jag kände att det inte var värt det och när jag slutade var jag inte så sugen på att testa igen med en annan sort.

Så det dröjde ett tag innan jag gick vidare till p-plåster. Denna metod valdes eftersom den skulle ge jämnare hormontillförsel. Det fick ganska bra, men ont i brösten fick jag och så tyckte jag att det var lite äckligt med plåstrena. De skulle sitta en hel vecka och satt därför med ganska starkt klister. Sen när man väl tog bort plåtster blev det klister kvar som det fastnade smuts på, äckligt värre. Min känsliga hy blev också sämre under denna period (barnmorskan varnade för att man helst inte skulle använda denna metod om man hade känslig hy, men jag ville försöka i alla fall). Slutade gjorde jag efter ca 3-4 månader då jag var inne i en period då jag var ganska nere i panikångest. Trodde aldrig att det hängde samman med preventivmetoden, men till slut mådde jag så dåligt att det var värt att sluta bara för att det fanns en liten, liten chans att de tillförda hormonerna förvärrade problemet.

Sedan dess har min skepsis till hormonbaserade preventivmetoder varit ganska stor. Kombinerat med att jag inte har penetrerande sex i särskilt stor utsträckning (har lite issues med det, kan man väl lugnt säga) har jag valt att använda kondom de gånger jag väl har försökt. Det har faktiskt funkat riktigt hyfsat, men det finns en tendens till att jag hinner börja tänka och spänna mig när killen tar på kondomen, så under senaste halvåret har jag börjat fundera på om det inte är dags för ett nytt försök.

Och som sagt, här sitter jag efter så gott som en helt uppkäkad karta. Bortsett från två dagar då jag tyckt att jag haft onormala humörsvängningar (en dag på jobbet då jag bara var bajsirriterad på alla kunder, något jag aldrig blir annars och fick gå ut i personalrummet för att jag inte kunde sluta gråta) tycker jag att det har varit ganska lugnt, i alla fall gällande de biverkningarna jag oroar mig mest för. Ömma bröst har jag, men det får jag lätt när jag "är mig själv" och det är något jag kan tänka mig att leva med. Däremot har jag lite mellanblödningar eller vad man ska kalla det. Har aldrig haft problem med tidigare. Men sista dagarna på mensen, när jag knappt har mens brukar jag bara behöva använda ett enkelt trosskydd och det kommer lite hmm..brunt. I det stadiet har jag fastnat, i drygt två veckor. Känns lite jobbigt i samband med sex, vill ju inte direkt dra av mig trosorna och blotta de där bruna fläckarna. Har gjort så att jag tagit bort skyddet precis innan vi satt igång, det funkar, men är ju inte så jävla spontant. Dessutom behöver fittan få andas! Trosskydd jämt när det är så här varmt gör att det kliar lite emellanåt. Så vissa dagar har jag fått köra på mörka trosor där det inte syns. Detta är dock en biverkning det känns som jag kan leva med, speciellt då det av helt andra skäl inte blir så mycket sexande just för tillfället. Hoppas dock innerligt att det går över för jag vill inte ha det så här permanent.

Nu är det visst mat...